1 Macc 10

Demetrius och hans motkonung Alexander tävla med varandra om att vinna Jonatan och judarna för sig. Dessa sluta sig till Alexander. Demetrius faller. Alexander utmärker Jonatan. Denne besegrar Apollonius och bränner upp Dagons tempel.

1År 160 drog Alexander Epifanes, Antiokus’ son, ditupp och intog Ptolemais, och invånarna mottogo honom hos sig, och han uppträdde såsom konung där. 2När konung Demetrius fick höra detta, samlade han en mycket stor här och drog ut för att möta honom i öppen strid. 3Och till Jonatan sände Demetrius ett brev med fridsam hälsning, i avsikt att bevisa honom stor heder. 4Ty han tänkte: »Vi vilja skynda oss att i förväg ingå fredlig överenskommelse med dem, innan han ingår en sådan med Alexander mot oss. 5Ty han kommer icke att förgäta allt det onda som vi hava gjort honom och hans bröder och hans folk.» 6Och han gav Jonatan myndighet till att samla krigsfolk och företaga rustningar och till att vara hans bundsförvant, och lovade att han skulle åt honom utlämna dem som befunno sig på borgen såsom gisslan.

7Jonatan begav sig då till Jerusalem och läste upp brevet inför hela folket och inför besättningen på borgen. 8Dessa blevo storligen förfärade, när de fingo höra att konungen hade givit honom myndighet till att samla krigsfolk. 9Och besättningen på borgen utlämnade till Jonatan dem som befunno sig där såsom gisslan, och han överlämnade dem åt deras föräldrar.

10Jonatan bosatte sig nu i Jerusalem och begynte att uppbygga och återställa staden. 11Och han befallde dem som utförde arbetena att bygga stadsmurarna och befästningarna vid Sions berg, runt omkring, av huggen sten och därmed förstärka platsen; och de gjorde så. 12De utlänningar som bodde i de fästningar som Backides hade låtit förstärka togo nu till flykten; 13var och en lämnade den plats där han befann sig och begav sig därifrån hem till sitt land. 14Allenast i Betsura stannåde några kvar av dem som hade övergivit lagen och stadgarna; denna plats tjänade dem nämligen såsom tillflyktsort.

15När konung Alexander fick höra talas om alla de löften som Demetrius i sitt brev hade givit Jonatan, och när man för honom berättade om de strider som denne och hans bröder hade utkämpat, och om de bedrifter som de hade utfört, och om de vedermödor som de hade haft att utstå, 16då sade han: »Skulle vi väl kunna finna en sådan mans like? Vi vilja nu göra honom till vår vän och bundsförvant.» 17Han skrev alltså ett brev, som han sände honom. Det lydde så:

18»Konung Alexander hälsar sin broder Jonatan. 19Vi hava hört sägas om dig att du är en tapper stridsman, och att du är väl ägnad till att vara vår vän. 20Därför insätta vi dig nu i dag till överstepräst för ditt folk och förordna att du skall kallas konungens vän» - samtidigt sände han honom en purpurmantel och en gyllene krona - »och bedja dig att du ville stå på vår sida och hålla vänskap med oss.»

21Jonatan iförde sig då den heliga skruden i sjunde månaden av år 160, vid lövhyddohögtiden. Och han samlade krigsfolk och företog stora rustningar.

22Då nu Demetrius fick höra talas härom, blev han illa till mods och sade: 23 »Varför hava vi låtit detta ske, att Alexander har förekommit oss med att träda i vänskapsförhållande till judarna och så stärkt sin makt? 24Också jag vill skriva till dem för att söka övertala dem med löften om upphöjelse och förmåner, på det att de må hålla med mig och hjälpa mig.» 25Och han sände dem ett brev av följande lydelse:

»Konung Demetrius hälsar det judiska folket. 26Vi hava med fägnad hört att I haven hållit de med oss ingångna fördragen och stått fast vid vänskapen med oss och icke övergått till våra fiender. 27Fortfaren nu ock allt framgent att iakttaga trohet mot oss, så skola vi bereda eder fördelar, till tack för vad 28I gören till vårt gagn; vi skola bevilja eder många eftergifter och tilldela eder många förmåner.

29Härmed löser jag eder och fritager alla judar från de personliga avgifterna och från saltskatten och kransskatten. 30Och den ersättning för tredjedelen av grödan och för hälften av trädfrukterna, som det tillkommer mig att uppbära, vill jag från denna dag och allt framgent avstå från att uppbära i Judeen och i de tre områden som härmed läggas till detta land från Samarien och Galileen, allt ifrån denna dag och för evärdlig tid. 31Och Jerusalem med angränsande område må vara heligt och vara fritaget ifrån skatter; fritagna vare ock tiondegärderna och tempelinkomsterna. 32Jag avstår också från rätten till borgen i Jerusalem och överlåter den åt översteprästen, för att han där, till dess försvar, må lägga in en besättning av sådant manskap som han själv vill utvälja. 33Och envar jude inom hela mitt rike, som har blivit bortförd i fångenskap ifrån Judeen, giver jag fri för intet. Och alla mina tjänstemän må efterlåta avgifterna jämväl för deras fäkreatur. 34Och alla högtider och sabbater och nymånader och övriga fastställda festdagar, och tre dagar före och tre dagar efter högtiderna, alla dessa dagar skola för alla judar som bo i hela mitt rike vara fria ifrån indrivning av skatter och avgifter, 35och ingen skall under dem hava rättighet att kräva någon av dem eller falla någon besvärlig för en rättssak, vilken det vara må.

36Vidare må vid pass trettio tusen judar uppföras bland konungens krigsmän; och underhåll skall givas åt dem, i likhet med vad som tillkommer konungens alla övriga krigsmän. 37En del av dem skall inläggas i konungens största fästningar, och några av dem skola sättas på förtroendeposter i riket. Och deras befälhavare och hövitsmän skola uttagas bland dem själva. Och de skola få vandra efter sin egen lag, såsom konungen har förordnat angående dem som bo i Judeen. 38Och de tre områden som hava blivit lagda till Judeen från Samarien, de skola tilläggas Judeen på så sätt att de skola anses stå under en och samme styresman och icke lyda under någon annan myndighet än översteprästens.

39Ptolemais med tillhörande område giver jag såsom gåva åt helgedomen i Jerusalem, för att de kostnader som äro förbundna med tjänsten i helgedomen skola betalas därifrån. 40Och för egen del giver jag årligen femton tusen siklar silver av konungens inkomster, vilka skola utgå från lämpliga orter. 41Och allt som ännu återstår att betala, vad mina ämbetsmän ännu icke hava avlämnat, såsom skedde under tidigare år, allt detta skola de härefter lämna för tjänstgöringen i Guds hus. 42Och vidare: de fem tusen siklar silver som man har plägat upptaga av templets medel, av de årligen inflytande inkomsterna, också dessa penningar efterskänkas, eftersom de tillkomma prästerna, som göra tjänst där. 43Och envar som flyr till helgedomen i Jerusalem med hela dess område, därför att han står i skuld till konungen, eller därför att han har ådragit sig skuld på något annat sätt, envar sådan skall, med allt vad han äger i mitt rike, vara befriad från straff. 44Och kostnaderna för att återställa och förnya helgedomens byggnader skola betalas av konungens inkomster. Likaså skola kostnaderna för att återställa Jerusalems murar och befästa det runt omkring betalas av konungens inkomster; detsamma skall gälla i fråga om kostnaderna för att återställa fästningsmurarna på andra orter i Judeen.»

46När Jonatan och folket hörde dessa löften läsas upp, satte de ingen tro till dem och antogo dem icke; ty de tänkte på det myckna onda som konungen hade gjort i Israel och på det svåra betryck som han hade dragit över dem. 47De föredrogo i stället Alexander, därför att denne var den förste som hade sänt dem fridsam hälsning, och de förblevo hela tiden hans bundsförvanter.

48Men konung Alexander samlade en stor här och lägrade sig mitt emot Demetrius. 49Och de båda konungarna drabbade samman, och Demetrius’ här flydde. och Alexander förföljde honom och fick överhanden över dem; 50och han fortsatte striden mycket hårdnackat, ända till dess solen gick ned. Och Demetrius föll på den dagen.

51Sedan skickade Alexander sändebud till Ptolemeus, konungen i Egypten, med en hälsning av följande innehåll:

52»Jag har nu kommit igen till mitt rike och satt mig på mina fäders tron och fått makten i mina händer och i grund slagit Demetrius och blivit herre över vårt land. 53Jag har nämligen drabbat samman med honom, och han själv och hans här hava blivit slagna av oss, och så hava vi satt oss på hans konungatron. 54Då nu så är, må vi ingå vänskap med varandra. Giv du mig din dotter till äkta; jag vill bliva din måg och vill giva dig och henne skänker som äro dig värdiga.»

55Konung Ptolemeus svarade sålunda:

»Vilken lycklig dag detta är, då du har kommit tillbaka till dina fäders land och satt dig på deras konungatron! 56Vad angår det som du har begärt i ditt brev, så vill jag göra det. Men möt mig i Ptolemais, så att vi få träffa varandra; jag vill då taga dig till min måg, såsom du har föreslagit.»

57Så drog då Ptolemeus ut ur Egypten med sin dotter Kleopatra och kom till Ptolemais, år 162. 58Och konung Alexander mötte honom där; Ptolemeus gav honom då sin dotter Kleopatra till äkta och gjorde bröllop åt henne i Ptolemais med stor ståt, såsom konungar pläga.

59Konung Alexander skrev nu till Jonatan att denne skulle komma dit för att möta honom. 60Och han drog med ståt till Ptolemais och träffade där samman med de båda konungarna. Och han gav dem och deras vänner silver och guld och många skänker, och han fann nåd för deras ögon.

61Mot honom församlade sig nu några skändliga israelitiska män, avfällingar från lagen, för att anföra klagomål mot honom; men konungen aktade icke på dem. 62Konungen befallde i stället sina tjänare att taga av Jonatan hans egna kläder och kläda honom i purpur; och de gjorde så. 63Och konungen lät honom sitta vid sin sida, och han sade till sina hövitsmän: »Ledsagen honom in i staden, och låten utropa att ingen får anföra klagomål mot denne i någon sak, och att ingen må falla honom besvärlig i något, vad det vara må.» 64När nu de som ville anföra klagomål mot honom sågo vilken ära som vederfors honom, enligt vad härolden utropade, och när de sågo huru han hade blivit klädd i purpur, då flydde de allasammans därifrån. 65Men konungen lät ytterligare ära honom genom att upptaga honom bland sina främsta vänner och utnämna honom till befälhavare och ståthållare. 66Sedan vände Jonatan tillbaka till Jerusalem med frid och glädje.

67År 165 kom Demetrius’ son Demetrius från Kreta till sina fäders land. 68När konung Alexander fick höra detta, blev han mycket illa till mods och vände om till Antiokia. 69Och Demetrius lät Apollonius, ståthållaren i Celesyrien, behålla sitt ämbete, och denne samlade en stor här och lägrade sig i Jamnia. Därifrån sände han bud till översteprästen Jonatan och lät säga: 70 »Du är den ende som uppreser sig mot oss, och jag har blivit till åtlöje och smälek för din skull. Varför förhäver du dig mot oss däruppe bland bergen? 71Om du litar på ditt krigsfolk, välan, kom då hitned till oss på slätten, och låt oss här mäta oss med varandra; du må veta att jag har städernas krigsmakt på min sida. 72Du kan ju fråga och göra dig underrättad om vem jag är, och vilka de andra äro, som bistå oss; man skall då svara att I icke skolen kunna behålla fältet mot oss, ty två gånger hava dina fäder blivit slagna på flykten i sitt eget land. 73Mycket mindre skall du nu kunna hålla stånd mot ryttarna och mot så mycket fotfolk på slätten, där det icke finnes ett enda klippblock eller en enda sten eller alls någon möjlighet till att komma undan.»

74När Jonatan hörde denna Apollonius’ hälsning, blev han uppbragt i sitt sinne. Och han utvalde tio tusen man och drog ut ur Jerusalem; och hans broder Simon förenade sig med honom för att bistå honom. 75Och han lägrade sig framför Joppe; men invånarna i staden stängde portarna för honom, ty Apollonius hade en besättning där. Då angrep han staden. 76Och invånarna blevo förskräckta och öppnade portarna, och så fick Jonatan Joppe i sitt våld.

77Men när Apollonius fick höra detta, lät han tre tusen ryttare och en myckenhet fotfolk göra sig redo och drog så fram mot Asotus, som om han ville taga vägen därigenom. Samtidigt ryckte han ock fram på slätten; han hade nämligen ryttare i mängd, och dessa litade han på. Men Jonatan följde efter, 78bakom honom, åt Asotus till, och härarna drabbade samman med varandra. 79Och Apollonius hade i hemlighet lämnat ett tusen ryttare kvar i deras rygg; 80men Jonatan fick veta att man låg i bakhåll för honom. De omringade nu hans häravdelning och avsköto sina pilar mot folket, från bittida om morgonen ända till aftonen. 81Men folket behöll sin ställning, såsom Jonatan hade befallt, så att fiendernas hästar blevo uttröttade. 82Då ryckte Simon fram med sin skara och inlät sig i strid med det i slagordning uppställda fotfolket (ryttarna voro ju nämligen utmattade), och de blevo i grund slagna av honom och flydde. 83Också ryttarna sking- rade sig över slätten. Och de flydde till Asotus och begåvo sig in i Bet-Dagon, deras avgudahus, för att rädda sig där. 84Men Jonatan brände upp Asotus och städerna där runt omkring och tog all egendom i dem såsom byte. Jämväl Dagons helgedom, tillika med dem som hade tagit sin tillflykt dit, brände han upp i eld. 85Och de som föllo för svärd uppgingo, tillsammans med dem som innebrändes, till vid pass åtta tusen man. 86Sedan bröt Jonatan upp därifrån och lägrade sig framför Askalon; och stadens invånare gingo under stor ståt ut för att möta honom. 87Därefter vände Jonatan och hans folk tillbaka till Jerusalem med rikt byte.

88Då nu konung Alexander fick höra härom, bevisade han Jonatan ännu större ära: 89han sände honom ett spänne av guld, ett sådant som det är sed att förära konungarnas fränder; han gav honom ock Ackaron med hela dess område till besittning.

^{a b c d e f g h i j k l m n o p}